Giogi

Jag är inget geni eller så.

Det finns bra många som är mycket smartare än vad jag är.

Dock så finns det även en hel del som är dummare än vad jag är.

Men utav den lilla begåvning jag besitter är min slutsats att man ska skatta sig lyckligt om man är lite dum.

Det var inget jag tänkte när jag var mindre.

På den tiden såg jag upp till de som var smarta och ville bli som dem.

 

Jag tror inte att jag är ensam om målet att vara lycklig i livet.

Det har slagit mig att desto dummare man är desto lyckligare tycks man vara.

Så jag har nu gått ifrån att tycka synd om de som är lite mindre pluggbegåvade till att avundas dem.

 

De sätter inte onödig press på sig själva.

De nöjer sig med det de får.

Simpla vardagsgrejer är allt de behöver för att vara lyckliga. 

 

Detta är självklart grejer som skulle göra mig lycklig med. Men jag tycks aldrig nöja mig...

Jag vet att om jag pressar mig tillräckligt mycket så kan jag lyckas.

Lyckas att få ett bra avlönat jobb, lyckas göra ett namn av mig själv, lyckas skaffa alla materiala prylar jag kan tänkas vilja ha.

 

Men detta är ju inte saker som faktiskt ger mig äkta lycka.. min lycka finner jag i min omgivning och har alltid gjort. Att omgivande mig själv med personer som älskar mig och får mig att känna mig tillräcklig.

 

Men varför utsätter jag mig då för denna press att jag måste "lyckas" i livet? 

Jo, för att jag vet att jag är kapabel till det.

Men bara för att jag kan, betyder det inte att jag blir lycklig av det..

 

Faktum är att denna press jag sätter på mig själv, och som jag känner att min omgivning har på mig, gör mig olycklig.

Och jag tror dessvärre att jag inte är ensam om det.

 

Desto dummare desto bättre!

Det dummare man är desto mindre bekymmer är min teori.